Hate this..

Den där svallande känslan av tomhet..
Jag hatar den!
Är det någon annan som känner så ibland?
I vanliga fall brukar jag bara kunna snegla på mitt älskade monster så försvinner den men nu är han ju inte hemma..
Det känns som att det är så mycket i mitt liv som fattas..
Varför kan jag bara inte vara nöjd med det jag har?
Vem har sagt att man måste ha ett bra boende, ett bra jobb och en bra karl för att vara lycklig?
Eller rättare sagt, varför lyssnar jag på det?
Jag har tak över huvudet, mat i skåpen och en son som jag älskar mer än allt och som älskar mig lika villkorslöst tillbaka..
Visst borde jag vara nöjd med det?
Jag vet ju att det där med kärlek inte funkar för mig..
Så många gånger som jag har blivit så jävla bränd, sårad, utnyttjad och bedragen..
Jag litar inte på någon när det gäller kärlek..
Tragiskt kanske vissa tycker men mitt hjärta orkar inte bli krossat flera gånger så jag är rädd om det..
Men allt löser sig till slut, eller hur?
Jag fortsätter att tro det iallafall..
Man orkar inte annars..

Men nu ska jag försöka sova och hoppas på att tomheten (och bajsförkylningen!!!) är borta när jag vaknar.

See ya!