Haft en väldigt bra dag..
Den bästa på länge faktiskt..
Men mår så sjukt jävla dåligt nu att det helt plötsligt blev den värsta..
Pappa, det har gått över åtta år sen du gick bort..
Men det vet du ju såklart..
Och ändå ligger jag här och tänker på dig..
Saknar dig..
Älskar dig..
Hatar dig..
Hur kan jag tillåta mig själv att bli såhär?
Känna såhär mycket?
Må såhär???
Jag förstår det inte..
Jag vill ju inte..
Jag vill bara glömma dig..
Glömma allt som var du..
Det skulle vara så mycket lättare då..
Slippa sakna dig..
Slippa känna att den sista pusselbiten aldrig kommer finnas..
Jag vill glömma din lukt..
Glömma dina telefonsamtal..
Glömma din sjukdom..
Glömma dom stunder vi har haft tillsammans..
Jag vill glömma det som var bra..
För när jag tänker på det så saknar jag dig...
Jag vill glömma det som var dåligt..
För när jag tänker på det så hatar jag dig..
Va fan var du tvungen att bli sjuk för!
Fan för dig!
Jag visste att du var sjuk..
Jag visste att du var döende..
Men jag förstod det inte..
Jag förnekade det..
Jag ville inte veta!
Varför kunde du inte bara ha överlevt?
Blivit han som klarade det omöjliga?
Varit här nu så jag fick prata med dig..?
Jag behöver inte dig..
Men jag vill ha dig här..
Är inte det kärlek?
Du måste veta att jag älskar dig..
Det kommer aldrig att ändras..
Hur mycket jag än hatar dig..
Jag tackar gudarna för mitt barn...
Hur less jag än blir ibland..
Det blir alla..
Men det är inte alla som vågar säga det..
Men han är ändå det bästa som har hänt mig..
Det finns inte ens något i närheten att jämföra med..
Behöver bara gå in och titta på honom där han ligger och sover..
Kanske bädda om honom..
Sen känns det inte som att jag har ett endaste problem i världen..
Behöver bara tänka på honom..
Se honom framför mig..
Se honom skratta..
Då torkar tårarna..
Så länge jag har mitt barn..
Då är livet värt att leva..
Det ÄR kärlek..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar